Inatt drömde jag att han kom tillbaka. Han kom på natten o jag vakna när han kröp ner bredvid mig i sängen. Väldigt förvånad. Jag blev arg när han sa att han bara skojat om det igår. Han hade inte varit på det stället han sa utan på flygplatsen. Han ville hem till mig. O jag kände mig så glad o trygg när jag kröp in i hans famn o sen vakna jag till verkligheten... Mer ledsen idag.
Jag vet detta är segdraget o tjatigt.
Jag visste det var slut när han åkte, hjärtat brast... Men ändå levde hoppet långt inne fast jag inte ville. Det lilla hoppet bara växte o klamra sig fast vid att han skulle skilja sig o så nu detta. Varför envisas mitt innersta med att hoppas. Bara ge upp, gå vidare. Jag orkar inte...
Läste ett reportage i tidningen om hjärtsorg. Hur hjärtat mår vid seperationer, missta den man älskar. Att hjärtat faktiskt mår dåligt på riktigt, kommer inte ihåg just nu vad det kallades. Men symptom liknande hjärt infarkt. Att hjärnan reagera likadant om man såg en bild av den man förlorat som om man hade bränt sig på armen.
Men man överlever... Eller ja inte alla men är ju mer om ens livskamrat dör. Så är det för många djur med...
Jag kommer igen. Måste tänka positivt även om världen känns grå.
Ta itu med jobb o plugg. Ta itu med nyårslöften som legat lite på is nu. Sysselsätta mig... Umgås med barn o familj... Jobba mot mål/framtid.
Försöka göra lite egna vuxensaker. Som på tors när jag o syster ska gå på seminarie. Ser framemot det, bara tanken att göra nåt. Önskar jag kunde flyttat till Malmö redan så man kunde umgåtts mer o enklare men det kommer senare...
Livet går vidare upp o ner...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar