som vanligt så har det gått evigheter sen jag skrev sist. En evighet med tanke på allt som har hänt under tiden. Lusten att skriva har funnits men samtidigt så gillar jag inte att skriva på mobilen och min dator sjunger minst sagt på sista versen. tar en halvtimme att starta upp den.
Känns lite som förr när det tog lång tid att få igång en dator och sen ringa upp internetkopplingen haha. Men nä det är ju inte så man vill ha det nu. Använt älsklingens dator lite och då handlar det mer om 30 s uppstartstid inte 30 min.
Sen å andra sidan är det lite som vanligt att saker och ting ändrar sig timme för timme här så ja man hinner inte få ner saker förrän det är oaktuellt igen.
stora saker som hänt då?
Spåra ut totalt mellan mig och dottern. så tröttsamt och ledsamt. Det är så ohållbart så jag vet inte. Vill ju inte direkt lämna ut dottern heller men jag förstår henne till viss del. verkligheten kommer ikapp och den är ju inte alltid roligt. att känna sig tvingad in i en ansvarsfull vuxenvärld med allt vad det innebär. Men samtidigt handlar inte allt om henne heller. Visst jag kan säkert anstränga mig mer också men är så trött på så många saker ang detta att ha henne som inneboende när vi inte kan enas om något och jag känner mig totalt överkörd, inte rätt till mitt egna hem. samtidigt känns det förbjudet att bara önska att ens dotter och barnbarn ska flytta här ifrån men det är ju inte så att jag inte vill vara med dem jag vill bara inte bo ihop med dem med dessa ständiga irritationer och bråk.
Det blev storbråk av en lite droppe och dan efter (i förrgår) så försvann hon medans jag var på jobb. Vet inte vart hon är men vi har ju haft lite kontakt iaf och hon skicka ett förlåt ett dygn senare.
Men jag kan inte ljuga och säga att det inte varit skönt att hon varit borta ett tag. så lugnt och skönt här. Ja vi får se hur det blir.
Jobbat en del... sådär kul men nu har jag lite semester så skönt =) Var dock på kurs idag på em. Så meningslöst så det var inte sant.
Möte på habiliteringen igår. Ganska så men löst det med. Är lite som att om jag inte har något att efterfråga så har de inget att komma med spontant. Hur ska man kunna fråga efter något om man inte vet att det finns känner jag. Jag är ju inte som vissa av mammor som är med i nätverket som inte verkar göra annat än snappa upp saker här och där. Kanske jag inte är sån för att saker ändå funger ok till stor del. vi har anpassat oss. kanske för att jag aldrig varit så mycket för att söka rundor vad det än är. jag orkar inte det är så tråkigt, speciellt på nätet. Konservativa jag gillar böcker haha. eller få information serverad i nåt blad eller något.
Och det jag väl hade funderingar över hade de inte mycket att säga om. Men är lite som vanligt där.
Och så har jag bestämt möte med en jag känner som jobbar på ett assistansbolag för att prata om pers assistent kan vara något för minstingen. Jag har så kluvna känslor inför det. Kna räkna upp massor av fördelar men lika många nackdelar. men ett info möte kanske kan vara bra och känns lite tryggare när jag känner henne.
Är så mycket med minstingen nu tycker jag eller så r det kanske det för att det är mycket med allt annat.
Pengar pengar pengar... Hur jobbigt som helst just nu :s trodde jag hade koll men det hade jag inte alls. ett barn som fyller år på lör och ett på tis och inga pengar och inga presenter. Bestämde med sonen att vi skulle iväg och köpa minstingens present som behövs fraktas hem i bil. O jo han var med på det och jo han kunde lägga ut så länge... men... ja som vanligt när han inte är så engagerad egentligen. Då var han trött så blev inget och nu bara,ja rinner det ut i sanden.
Blir så less att jag känner att jag aldrig klarar av nåt själv och så ber jag ett fåtal gånger om hjälp och vad händer *suck* Men ja han hjälper ju mig med annat så visst. Men så less för jag trodde det skulle bli bra.
Nåväl sista stora saken denna veckan är att älsklingen kom hem med sin son. Första gången jag träffa dem var när de precis kommit hem, nästan, på kvällen. Kände mig som en tjurig småunge som bara var avvisande och knappt skulle titta på babyn bara. så konstig situation minst sagt. som om något med honom varit något annat haha.
på natten när vi sov så gick han och lade sig hos babyn istället och jag kände mig löjligt övergiven. svartsjuk på en bebis liksom... Dessutom fick jag gå i ottan för att hinna hem till barnen innan skolan. Ja mellandottern var hemma då så inte så jag lämna dem själva.
Nästa gång jag sov där kändes det bättre. Men kändes som det var lite stimmigt den kvällen och älsklingen var uppe i varv som smitta på bebisen som vägra somna. så älsklingen gick och lade sig med honom och somna där. så satt jag själv. Hur konstigt som helst. Jag är ju mamman det är ju liksom varit mitt jobb att ta hand om barnen men detta är ju inte mitt barn...
så först blev jag töntig igen och skulle in o hämta min madrass och sova i vardagsrummet som vi brukat göra innan men nä då vakna älsklingen o se det fick jag inte... så efter lite kinkande från mig la jag mig där inne. I ett rum med tre madrasser på rad och så spjälsängen som stod tom. så var det sovrummet fullt hehe. Så blev en rätt mysig natt ändå där vi låg på rad.
I veckan har jag varit hos dem ett par fm. passat babyn nån timme var gång då älsklingen passat på att fixa allt som han måste fixa. Är enormt massa pappersarbete och en massa annat. och nu tycker jag babyn är rätt mysig. gladaste babyn ever. skrattar massa. gillar även mig och det är inte så att barn brukar flockas runt mig nuförtiden. Älsklingen är så glad för alla tips jag ger honom så känns bra att nån uppsakttar mina erfarenheter. babyn bonda så snabbt med älsklingen. De har ett så enormt samspel från början. Älsklingen har verkligen levt upp. Han är så bra med sonen, han är så lycklig över detta.
känner bara ibland att det varit så mysigt om vi kunde vara vanliga, att det var vårt barn att vi kunde vara en vanlig familj. Men jag får väl leka mamma, pappa, barn de gånger jag är där. Vårt förhållande är ju klart annorlunda nu men samtidigt bättre på ett vis. Så nej har inte dumpat honom än denna gången heller.
i övrigt panik för att jag inte har kommit igång med det som måste göras inför min nya framtid. Dåligt samvete för jag inte har ringt min pappa, för att jag inte har hört av mig till mina systrar som har/har haft sjuka barn. Jag känner mig alldeles för ego ibland som en som bara vältrar sig i sin egna olycka och gör det till sin grej. Dåligt samvete för att jag inte bara kan skita i allt runtomkring och ine bara kan tycka det är roligt att ha dottern och barnbarnet här. Trött på mig själv för att jag är så trött, för mitt stora behov av att sova, av lugn och ro, av tystnad.
Har tankat lite energi hos älsklingen. har tankat energi av att ha hemmet för mig själv och de yngsta. tankat energi de dagar solen har lyst. men hur länge räcker det?
Men livet är ändå på nåt vis ok just nu.
Nä nu är det dags för sängen och boken ett litet tag...
