sonen har haft ont lite då o då i sin häl men brukar gå över denna gången har han haft ont i flera dagar o mkt värre än vanligt så ja då kände jag att det nog var dags att ringa vc. o som de få gångerna jag ringt dit senaste året blir jag så förvånad att de är så tillmötesgående och trevliga där nuförtiden. för hela tiden innan har de haft en riktig ragata som svarat o vägrat gett henne tid. om jag inte sagt att det gäller minstingen och han hon faktiskt har särskilda behov eller som äldste dottern som fått dra till med att hennes läkare på universitetssjukhuset sagt att hon måste få en tid. När jag hade lunginflamation vägra hon ge mig tid o sa att jag antingen var förkyld eller hade maginfluensa. mm i två veckor o jag tror jag känner skillnaden. slut som jag redan var o jag ringer aldrig om mig själv så börja jag gråta i telefon o då fick jag tid o jo jag var rejält sjuk.
but any way
hon som svara sa att det kunde vara växtvärk. ja har jag aldrig hört talas om i hälen men visst. hon tyckte dock det var bäst läkaren kolla o fick tid på fm. förvånande snabbt, en dag som denna tycker jag. sen fick vi iofs vänta 40 min... läkaren trodde dock att det var hälsporre, köp inläggssulor sa han. blir det värre får ni återkomma för kortisonspruta, eller så kan jag skicka remiss till ortoped... ja eller det kan jag göra nu om ni vil, eeh jatack.
sen är visst killen lite överviktig, jag vet, men att det är det som orsakat det är jag tveksam till dock är det nog hans mammas fel som inte köpt nya skor tillräcklig fort gissar jag efter att ha googlat för läkaren sa inte mkt. iaf så sa han att det nog var överviktens fel men deet är ju lite känsligt o om vi ville så kunde han skicka remiss till barnkliniken med om det. o jag sa faktiskt ja. jag är medveten om problemet och sonen är men jag får liksom inte igång han själv så kanske blir det bättre så här med lite mer tvång kanske... (omdet nu inte är dietisten som äldste dottern gick till när hon hade sin tillfälliga diabetes). lite skärpning för oss alla...
jag vet jag är tjock, minst sagt. jag vet varför, jag tröstäter, hetsäter, smygäter, tråkighetsäter osv. känsloäter helt enkelt. för att döva. fel jag vet. jag vet vad man ska äta, hur man ska motionera i det stora hela är ingen motionsfanatiker men vardagsmotion vet jag vad det handlar om iaf. folk har sagt till mig att jag borde göra gastric by pass men jag vägrar. jag skulle behöva helt annan hjälp. att leva med mina känslor på ett sätt utan att äta.
jag är ett sånt typexemplar, lågutbildad bor i fattiga området, fattig, ensamstående osv. en typisk fet svensk om man läser undersökningar. o det kan göra mig förbannad att vara stoppad i det facket.
jag har kunnat gå ner en del i vikt själv men jag vet inte jag fega ur på nåt vis... våga inte ta reda på vem jag är under masken... är dessutom räd för allt skinn som kommer att bli... nu är jag iaf en tjockis o ser ut som en, vem vill vara smalis med en jättehudkostym??
fast jag får skylla mig själv ingen annan har tvingat mig att äta...
men just nu känner jag att jag har spårat ur fullständigt igen. när barnen var mindre så var jag mkt bättre på att smygäta. ville inte att barnen skulle få dåliga matvanor. var en viktig sak för mig att barnen inte skulle bli tjocka. och att röra mig var inga problem när jag var yngre. nu gilalr jag fortfarande det men inte samma intensitet haha. och ibalnd får jag till de där bra vanorna men så fort det börjar gå riktigt bra så slutar jag av nån anledning?? vet inte varför. rädsla? för att lyckas?
jag ahr ju alltid varit den fete i familjen min identitet liksom.
men sen blev barnen tonåringar o det blev svårare att dölja att jag mumsa chips i smyg. chips är mitt största problem och visst jag äter för stora portioner o smygäter rester. o sonen har nog tyvärr sett för mkt. tonåringarna bestämer själva vad de ska köpa. att han gillar äta skräp är inte bra... att han är extremt kräsen är inte bra. att han vägrar röra sig är sämst.
mina stora barn blev inte tjocka förutom mellandottern som la på sig en del när hon hade för mkt pengar tyvärr :(
men resten har klarat sig. ibland några bekvämlighets kilon för mkt på sonen när han är sambo.
känner mest oro för sonen, de andra barnen har alltid gilalt att röra sig medans yngste sonen aldrig gillat det inte som väldigt liten ens. satt mer stilla o pilla. skulle aldrig klättra i träd, lärde sig cykla sent osv.
men nu har han sagt att han vill börja simma med mig så ett steg i rätt riktining o bra motion nu med foten. som han har det nu kan han ju inte gå.
att jag är tjock kan jag leva med men att han är rultig känns jobbigt, som ett misslyckande av stora mått.
men det är aldrig för sent =)
ska passa på att bli rejält lycklig, utan stress och oro så jag slutar tröst äta =)
Dessutom lever jag ju med änglavakt med alla dessa kilon, jag är som sagt inte dum, jag vet att jag lever med en tickande bomb. jag känner av diverse krämpor... jag blir inte yngre.
nytt år nya tag om iaf för sonen o jag hänger på.
inte banta, hälsosamamre.
orkar inte vardag imorgon från det ena till det andra... i sommar måste jag nog ha lite riktig semester.
