njuta av att må dåligt

Vet att det är mycket gnäll och lite verkstad men shit vad jag är trött på mig själv. Vad är det för fel på mig. Är precis som om jag gör allt för att sabotera för mig själv. Gör direkta motsatsen till vad jag borde och vill göra. och ju längre tiden går desto mer försvinner den lilla motivation som fanns. Att jag inte bryr mig att det inte spelar någon roll, ingenting, att jag lika gärna kan stanna i sängen och bara ligga och titta tomt ut i intet.
Jag vill ju inte vara sån här, inte alls men är som jag är besatt av en demon, haha, nä så dramatiskt är det inte men är som om någon har tagit över mig. som de änglarna som sitter på axlarna att den goda inte har något alls att säga till om längre. Som om jag är rädd för att lyckas, bättre stanna i den misslyckade men trygga bubblan där jag vet hur det är. Vältra mig i elände varav det mesta är strunt. Eller är kanske just det, livet är bra nu för det mesta, ingen har väl det perfekt men ska ska jag fortsätta så här kommer jag inte ens i närheten. Jag har varit igenom en massa här i livet och i jämförelse har jag det bra nu. är kanske det som är för ovant.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna ändra på detta, att varje kväll tänka att imorgon då, då ska jag rycka upp mig men sen händer inget.
sticker huvudet i sanden och låtsas om att det inte finns någon verklighet att ta hänsyn till, dövar mig med en massa annat som inte hjälper, ångesten ligger där inne och gnager, vet vad som egentligen är det rätta men det där dåliga vinner och försöker inbilla mig att vi bara ska trycka ner ångesten fast jag på det viset egentligen bara matar den. För var dag som går blir det jobbigare och jobbigare. Skyller ifrån mig på saker som jag egentligen vill ha annorlunda men som egentligen inte är några större problem, inte i jämförelse i alla fall. Blä säger jag bara.... imorgon då...

så i livet som ändå levs där jag försöker låtsas som att det inte finns ångest som att det är rätt att prioritera fel så har jag på sätt och vis haft det trevligt.
jag har unnat mig en investering kan man väl kalla det, en dyr sådan men välbehövlig. Försöker tänka mig att det kommer göra mig lyckligare men... så nu har jag två större saker att se framemot och det gnällde jag ju på förra året att jag inte hade men ja jag vet inte... orkar inte se framemot det ändå...
jag kan ha lyckliga stunder men jag vet nog inte hur man lever ett lyckligt liv, hur man gör för att våga lyckas... För att vara någon.
Äsch jag vet inte.

Varit en fin höst för att skriva om något annat. nästan för bra, lite för varmt. men mörkt har det blivit snabbt. Idag kändes det som höstdag och det ser jag framemot men vill ha fint höstväder behöver itne gå till något kall blåsigt och regningt utan  soligt och krispigt.
Lilla sonen fyller 16 nästa vecka och presenter är köpta. Det mesta har han valt själv, enklast så :p
Inga småbarn längre.
40års kris hos mamman.
Men imorgon då då ska det vara nnorlunda då ska jag prioritera och ta tag i rätt saker och sedan får man ta annat när man hinner... att vända hjärnan rätt känns ungefär lika jobbigt som när jag skulle få igång kroppen efter att ha legat i lunginflamation i tre veckor. Inte många metrar jag orkade gå då om man säger så men var ju inte så jag strunta i det bara. Detta kommer också vara motigt men borde vara värt det.
Ja vi får se

menlösheten

Jag orkar inte dra mig upp ur detta träsk. Allt känns så menlöst, spelar ingen roll...  Jag vill inte känna så och ibland glimtar det till, ibland kan känna mig lycklig bara av att gå i solen känna hösten på väg. Minstingen och jag var på kulturnatten då kändes det bra. I övrigt är jag till stor del en pest för min familj. sur, gnällig, otrevlig.
förra veckan var labbvecka. Det var roligt! jag fick en trevlig labbkompis och allt fungera så bra. Vi odla celler, frös in och tina dem. Fick vita blodkroppar att tro att de var aktiverade så de utsöndra cytokiner som vi sedan kunde mäta med hjälp av absorbans. Det var kul. Och kursen har varit kul och intressant och ändå sitter jag här med en hög uppgifter som ska göras/ skulle ha gjorts och bara känner att jag orkar inte bry mig... minuter blir till timmar och inget blir gjort och så har ännu en dag passerat.
Grubblar fyller mig själv med negativitet fast jag inte vill... Tänker att imorgon ska jag vakna och bara ta tag i livet igen, vara den jag vill vara. Vaknar på nätterna, sådär ledsen och vaknar så på morgonen. Jag försöker, vet ju att spiralen måste brytas och stundtals når jag vattenytan men känns inte som jag har kraften att hålla mig där så mycket enklare att sjunka ner i dyn... bara ligga där... PMS nu och det underlättar inte heller.
Livet är ju bra nu, egentligen så varför? eller just därför.
Känns inte som jag har någon anledning att kämpa för längre för vem bryr sig, för vem spelar det roll?
Några år till sen har barnen flyttat hemifrån allihop och sen då?

jag vet att jag tänker fel, jag är inte dum i huvudet och ändå, ändå ligger jag i sängen och vältrar mig i grå dy när jag kunde valt att sitta här och vara effektiv, göra det som jag ändå tycker är roligt. Ångest. Mår ännu sämre av att veta att jag gör fel.
Orkar inte bry mig. Försöker skylla ifrån mig på småsaker fast jag vet att det till största delen ligger hos mig. Ja det finns ett par saker i mitt liv som inte är som jag vill ha det som jag ändå känner att jag måste fast jag inte borde. svårt förklara. Men inte borde det dra ner mig så här...
Jag vill bara spränga mig upp ur ytan som en val, orkar den orkar jag :p och sen det svåraste att hålla mig ovanför ytan.
trött på mig själv.
och nu borde jag gå in på någon vettigare sida, göra det jag borde/måste/vill... så tänker det gråa jag, är det lönt, du får bara ångest över hur svårt det är, hur back du är redan, minstingen kommer om en timme ingen ide att börja... lägg dig på sängen... börja imorgon... imorgon då... lägg dig igen, vältra dig lite... vem bryr sig...

Känns konstigt

jag kände inte honom, men kunde kanske gjort om jag/vi fått chansen...
Han gick i min pallellklass men kan inte påstå att jag tänkte något större på honom då, knappt jag lade märke till honom. Tänkte skriva att vi inte umgicks i samma kretsar som om jag hade någon krets.
Senare... när jag var runt 24, 3 barnsmamma och ny separerad kom han in i mitt liv igen. Vi sågs någon gång som hastigast på utestället. Min syster som var den jag hängde med mest träffa honom lite mer än jag som faktiskt fick vara hemma med barn varannan helg :p min syster hängde mest med hans kompis som även jag gjorde. Den här killen var inte där spec ofta. Han hade en son på 3år och också ganska nyseparerad. hans fd bodde nära mig.
Mötte honom ofta när han var ute och cyklade med sin hund. vi började hälsa utbytta lite meningar. han såg alltid så glad ut när jag mötte honom.
Jag blev mer o mer kär i denna killen. Mina och barnens långpromenader på helgerna blev runt området där han bodde en bra bit från där vi bodde.
Sen började han också på komvux där jag gick. Vi brukade mötas vid cyklarna, prata lite. Så där jättekär var jag. Han gjorde mina dagar. Vi var på cirkus samtidigt en dag av en slump satt nästan bredvid varandra med våra barn och log så där fånigt mot varandra.
En morgon såg han så ledsen och nere ut. Jag fråga om han hade sovit dåligt. Nej sa han, han hade bara lite att tänka på.
någon dag senare fick jag reda på att han var försvunnen. Gick rykten om ev knarkaffär eller något ammat skumt..
Jag tänkte/tänker ofta på honom. Om det kunde blivit något eller om jag inbilla mig. Jag undra vart han tog vägen. En dag många år senare fanns hans bild i tidningen bland andra foton. Personer som var försvunna i skåne som man inte hittat igen...

idag såg jag rubrik på fb, att de identifierat ett lik som hittats i en brunn. jag läste inte.
senare kommer dottern, Mamma vad hette den killen som försvann som du hade något med? Där var han med foto ( inte så jag mindes honom direkt, sötare i mitt minne, Men ändå honom. Som de hittat i en brun efter 18 år, mördad.

Det var så längesen och det var inget mellan oss, ändå kändes det. han är en av få killar som varit speciella för mig på ett annorlunda vis.
Tänker på hans familj, hemskt.
Tänker på honom där han kommer cyklandes, leende, med hunden bredvid sig och sonen i cykelsitsen. 24 år. jag saknade honom länge... kanske än... honom och mina fantasier kring honom.