Vet att det är mycket gnäll och lite verkstad men shit vad jag är trött på mig själv. Vad är det för fel på mig. Är precis som om jag gör allt för att sabotera för mig själv. Gör direkta motsatsen till vad jag borde och vill göra. och ju längre tiden går desto mer försvinner den lilla motivation som fanns. Att jag inte bryr mig att det inte spelar någon roll, ingenting, att jag lika gärna kan stanna i sängen och bara ligga och titta tomt ut i intet.
Jag vill ju inte vara sån här, inte alls men är som jag är besatt av en demon, haha, nä så dramatiskt är det inte men är som om någon har tagit över mig. som de änglarna som sitter på axlarna att den goda inte har något alls att säga till om längre. Som om jag är rädd för att lyckas, bättre stanna i den misslyckade men trygga bubblan där jag vet hur det är. Vältra mig i elände varav det mesta är strunt. Eller är kanske just det, livet är bra nu för det mesta, ingen har väl det perfekt men ska ska jag fortsätta så här kommer jag inte ens i närheten. Jag har varit igenom en massa här i livet och i jämförelse har jag det bra nu. är kanske det som är för ovant.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna ändra på detta, att varje kväll tänka att imorgon då, då ska jag rycka upp mig men sen händer inget.
sticker huvudet i sanden och låtsas om att det inte finns någon verklighet att ta hänsyn till, dövar mig med en massa annat som inte hjälper, ångesten ligger där inne och gnager, vet vad som egentligen är det rätta men det där dåliga vinner och försöker inbilla mig att vi bara ska trycka ner ångesten fast jag på det viset egentligen bara matar den. För var dag som går blir det jobbigare och jobbigare. Skyller ifrån mig på saker som jag egentligen vill ha annorlunda men som egentligen inte är några större problem, inte i jämförelse i alla fall. Blä säger jag bara.... imorgon då...
så i livet som ändå levs där jag försöker låtsas som att det inte finns ångest som att det är rätt att prioritera fel så har jag på sätt och vis haft det trevligt.
jag har unnat mig en investering kan man väl kalla det, en dyr sådan men välbehövlig. Försöker tänka mig att det kommer göra mig lyckligare men... så nu har jag två större saker att se framemot och det gnällde jag ju på förra året att jag inte hade men ja jag vet inte... orkar inte se framemot det ändå...
jag kan ha lyckliga stunder men jag vet nog inte hur man lever ett lyckligt liv, hur man gör för att våga lyckas... För att vara någon.
Äsch jag vet inte.
Varit en fin höst för att skriva om något annat. nästan för bra, lite för varmt. men mörkt har det blivit snabbt. Idag kändes det som höstdag och det ser jag framemot men vill ha fint höstväder behöver itne gå till något kall blåsigt och regningt utan soligt och krispigt.
Lilla sonen fyller 16 nästa vecka och presenter är köpta. Det mesta har han valt själv, enklast så :p
Inga småbarn längre.
40års kris hos mamman.
Men imorgon då då ska det vara nnorlunda då ska jag prioritera och ta tag i rätt saker och sedan får man ta annat när man hinner... att vända hjärnan rätt känns ungefär lika jobbigt som när jag skulle få igång kroppen efter att ha legat i lunginflamation i tre veckor. Inte många metrar jag orkade gå då om man säger så men var ju inte så jag strunta i det bara. Detta kommer också vara motigt men borde vara värt det.
Ja vi får se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar