menlösheten

Jag orkar inte dra mig upp ur detta träsk. Allt känns så menlöst, spelar ingen roll...  Jag vill inte känna så och ibland glimtar det till, ibland kan känna mig lycklig bara av att gå i solen känna hösten på väg. Minstingen och jag var på kulturnatten då kändes det bra. I övrigt är jag till stor del en pest för min familj. sur, gnällig, otrevlig.
förra veckan var labbvecka. Det var roligt! jag fick en trevlig labbkompis och allt fungera så bra. Vi odla celler, frös in och tina dem. Fick vita blodkroppar att tro att de var aktiverade så de utsöndra cytokiner som vi sedan kunde mäta med hjälp av absorbans. Det var kul. Och kursen har varit kul och intressant och ändå sitter jag här med en hög uppgifter som ska göras/ skulle ha gjorts och bara känner att jag orkar inte bry mig... minuter blir till timmar och inget blir gjort och så har ännu en dag passerat.
Grubblar fyller mig själv med negativitet fast jag inte vill... Tänker att imorgon ska jag vakna och bara ta tag i livet igen, vara den jag vill vara. Vaknar på nätterna, sådär ledsen och vaknar så på morgonen. Jag försöker, vet ju att spiralen måste brytas och stundtals når jag vattenytan men känns inte som jag har kraften att hålla mig där så mycket enklare att sjunka ner i dyn... bara ligga där... PMS nu och det underlättar inte heller.
Livet är ju bra nu, egentligen så varför? eller just därför.
Känns inte som jag har någon anledning att kämpa för längre för vem bryr sig, för vem spelar det roll?
Några år till sen har barnen flyttat hemifrån allihop och sen då?

jag vet att jag tänker fel, jag är inte dum i huvudet och ändå, ändå ligger jag i sängen och vältrar mig i grå dy när jag kunde valt att sitta här och vara effektiv, göra det som jag ändå tycker är roligt. Ångest. Mår ännu sämre av att veta att jag gör fel.
Orkar inte bry mig. Försöker skylla ifrån mig på småsaker fast jag vet att det till största delen ligger hos mig. Ja det finns ett par saker i mitt liv som inte är som jag vill ha det som jag ändå känner att jag måste fast jag inte borde. svårt förklara. Men inte borde det dra ner mig så här...
Jag vill bara spränga mig upp ur ytan som en val, orkar den orkar jag :p och sen det svåraste att hålla mig ovanför ytan.
trött på mig själv.
och nu borde jag gå in på någon vettigare sida, göra det jag borde/måste/vill... så tänker det gråa jag, är det lönt, du får bara ångest över hur svårt det är, hur back du är redan, minstingen kommer om en timme ingen ide att börja... lägg dig på sängen... börja imorgon... imorgon då... lägg dig igen, vältra dig lite... vem bryr sig...