På väg till bussen idag såg jag de stora barnens pappa på sin balkong. Från början försökte jag ha förståelse för hur han betedde sig. Hur jag nu lyckades med det. För hur ska jag kunna förstå hur man kan välja att förskjuta sitt barn för att hon är sjuk, att förskjuta sin son för att han stod på sin systers sida. Vår yngsta dotter behöll kontakten med sin pappa kanske för att hon då hade något de äldre syskonen inte hade... Nu träffar hon honom nån gång om året. Alltid hon som hör av sig. Han kunde inte ens gratta när hon tog studenten.
Ja det finns mycket att skriva om detta. Sonen har väl mer eller mindre försökt förtränga det, äldsta dottern tänker mer på det. Mellandottern är väl besviken men envisas. Hon är sån, hon blir lätt arh men förlåter folk om o om igen.
Vi bor inte långt från varandra, vi stöter på varandra ibland. I affären får äldsta dottern panik och springer, ångest. Men nu börjar hon hantera det bättre, hon har inte gjort nåt, hon ska inte gömma sig men förstår att det är svårt.
Jag har hatat honom, hatat för hur han har behandlat mina barn. Man gör inte så. Okej om det fanns en anledning från början att han mådde dåligt vilket är en knapp ursäkt men sen då? Man kan inte säga att man inte klarar det o göra tvärtom. När sonen tog studenten så gratta han inte men han var där på sin sambos dotters student. Man gör inte så.
Jag kände idag att jag hatar inte, inte alls. Mer medlidande, vad han har förlorat. Hur kan han leva med det? Vad tänker han de få gånger han pratar med mellandottern? Störigt när man stöter på honom men livet har gått vidare.
Jag uppfostra mina fina barn större delen själv, jag är stolt över det!
Han hade en period när vi flytta ifrån varandra tills han blev sambo igen, den tiden var han en helt okej helgpappa.
Tänk vad konstigt en man jag älska i så många år, skam jag hade förhållande med i tio varav vi bodde ihop åtta o nu en främling. Hans enda barn fick han med mig.
Livet är underligt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar