Får det finnas en gräns för hur klen man får lov att bli. så jädrans trött efter att varit en vecka tillbaka i verkligheten... imorgon ska jag bara sova... om inte någon minsting får för sig att väcka mig.
skulle vilja vara ledig imorgon utan måste men kör det i em istället. imorgon får det bli att åka och handla och städa. speciellt om man ska ha övernattningsgäster. Får ju vara lite städat när en person som inte varit här innan ska komma, inte för att jag hinner storstäda o för att jag tror personen bryr sig men iaf... ja får se vad jag orkar :p
skulle handlat idag men motivationen trött, bortom affären o handla lite middag snabbt, ska fuska o äta midsommarmat förutom jordgubbar.
idag avsluta vi kursen om etik och människans livsvillkor med en diskussions eximination. hoppas det gick ok även om det inte är mig grej direkt. Men en person ja jag säger det igen, hur kan den krypa så in i skinnet på en... Idag hade personen ifråga kommit på att vi var "kollegor" jo sa ajg det har jag vetat hela tiden, uppskattades inte... ja ajg vet man måste kunna samarbeta med alla osv men... person kemin är verkligen noll med några människor för att inte säga minus men men...
Nu blir det psykolog o lite sommarlov i det.
jag gillade etik kursen, intressant o kul men jag är så mkt säkrare när det gäller ren fakta än o flumma rundor en massa :p Vilket gör att jag känner att vägen jag numera traskar lite mer bestämt på är den rätta o så vill jag gardera mig med att skriva om det nu går som jag vill o inget händer bla bla bla men nä det tänker jag inte göra...
o nu börjar sommarvädret påminna en om att det är dags för midsommar, minst sagt ostabilt...
Älsklingen då... alltså jag vet inte jag orkar inte... känns som han närmar sig en melt down o jag vet inte vad jag ska göra eller inte göra om jag ens orkar mer. han drar ner mig o jag kämpar just nu att hålla mig flytande är inte så att jag har egna saker att tampas med. o vi är väl kanske inte alltid överrens om vilken väg man ska gå vad var o ens del är i helheten.
o nu när han mår dåligt är han inte rolig, inte alls... även om han verkar tycka det själv mellan varven. stå på mig som någon slaggs sten på botten så du själv kan hålla näsan över ytan. jag finns inte ens på kartan mer än som någon livboja utan något inre. O jag vet han menar intget illa med det, jag finns där men han orkar inte hela vägen... men kanske inte jag gör det heller längre... inte när det så länge står på minus och ingen ljusning. man ska ju veta när det är läge att ge upp med. om bara mitt hjärta var lika förnuftigt som hjärnan så hade det varit enklare. jag vill inte ha han som en tyngd på axlarna det är tungt i längden. jag vill andas, vara egoistisk, för en gångs skull börja tänka på att ordna det för mig, min framtid. utan bromsklossar o stenar i vägen. man ska inte ta åt sig men så lätt är det inte att vara objektiv när det är någon som står en nära.
det är ju inte bara han heller som rör sig i mitt huvud. är inte så att jag och mellandottern har tagit oss igenom vår seperation heller än...
Just nu en penga ångest jag inte känt på länge också.
jag vill inte tänka på tråkiga saker jag vill njuta av en sommar med många lediga dagar o sovmorgnar. njuta av skåne o kanske Danmark lite. mysa med barnen... bara vara...
Vill inte sommaren bara ska försvinna i ett ingenting.
O det ska jag göra nu genom att slänga mig på sofflocket en timme o slapptitta på real housewives o sen fixa sommar mat o titta på regnet =) o sen sova o sova...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar