Nä vet att det inte direkt är ångest ångest men ändå.
Läser i Amelia att de barn som mår sämst är de som bor med bara en förälder, att den föräldern inte heller mår bra. Som vi plus att vi har lite extra smått o gott..
Känna dåligt samvete att mina barn inte har några pappor inte mer än en liten del av deras liv. Borde jag valt bättre? Jag gjorde vad jag kunde för att få det att fungera både före och efter men ändå... Det sista året är det ett av barnen som träffat sin pappa ett par gånger, o två av barnen sin pappa två gånger o de andra två inte alls (samma pappa som det barnet som träffat sin pappa några gånger). Det är sorgligt. Varför ska mina barn behöva leva med att de blev bortvalda, kommer de nånsin över det?
O jag hade det inte varit skönt med en till förälder med tanke på vad mina barn behöver. Lite stötta, avlastning.
Läste om mammor som hade barnen varannan vecka. Snacka om att kunna ladda batterier.
Men samtidigt får jag dela allt med dem o det skulle jag inte vilja välja bort.
Och trots avsaknad av pappa verkar det ändå bli folk av dem <3
Men ändå... Tänk om...
Jag undrar så hur papporna tänker? Om de tänker?
O vad är oddsen att båda? Mitt fel? Nä tänker inte ta del i det alls, deras val, deras ansvar. Jag försökte. Ingen av de verka bry sig eller orkade... Första pappan var iaf bra i några år o de minnena har de iaf kvar av honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar