vad det är kul att läsa psykologi och nu psykiatri, även om det "bara" är på gymnasienivå. Även om jag känner att ajg är rätt medveten om saker och ting så är det lite annat när man ser det svart på vitt. Även om jag såklart kommer att ha nytta av detta på jobb så känner jag att man ser sin omgivning och sig själv i ett litet annat ljus. det är lite aha över det. Små bekräftelser på det ena än det andra.
Nu är det ju inte så att jag ska sitta och göra någon analys på min omgivning här men på nåt vis får man mer förståelse när man vet mer när det är mer fakta över det. Även om psykiatrin inte är n¨gon vetenskap där man säger att exakt så här är det och exakt av denna anledningen. Funkar inte riktigt så, inte än i alla fall.
Igår när jag läste om fobier så läste jag om socialfobi oc även om jag misstänkt detlänge så är det en "släng" av det jag lider av. Och det gör faktiskt livet bra mycket svårare. Folk tycker ju att man är "töntig" för helsike ta tag i det, ta plats du vet ju saker och är lika bra som andra, lyft luren o ring då. Men folk vet inte hur det känns inom mig. jag tycker ju själv att det är fånigt för hur farligt är det egentligen men man vet ju det med förnuftet en fobi är ju just en orationell rädsla, man vet att den inte har logik i sig för fem öre. När jag ringer till någon instans så är ju risken ganska liten att de totalt dumförklarar mig eller börjar gapskratta i luren, risken att jag stör är ju också ganska liten då det är deras jobb att svara men ändå, ändå kan jag inte förmå mig att ringa tex.
nu är jag ju tvingad att göra saker men det är svårt, man har ångest och kan jag komma undan gör jag det och är det inte livsviktigt så "glömmer" jag ta tag i saker. Freud tror inte man glömmer sånt det är omedvetet och jag tror det. För hoppsan heljsan var klockan redan så mycket och telefontiden slut.
Folk uppfattar mig som sur, tillbakadragen. Sur är jag väl inte egentligen men jo jag vill helst inte synas i någon större utsträckning, vill hellre bara finnas i bakgrunden o lyssna. jag känner inte för att gå i täten. ska man börja analysera kanske jag är tjockis i försvar för vem tar en tjockis på allvar? Jag tror även om det låter läjligt för en del att när jag väl lyckades gå ner en del i vikt o var på väg och sen bara vände och rusade upp igen när jag började få komplimanger var en rädsla. Rädsla för vad jag skulle kunna bli. Fast då kan man undra varför jag sminkar mig och färgar håret blått gör inte mig mer osynlig. protest?
personlighetsklyvning?
Lite terapi kanske?
så om jag inte sak fokusera på mig längre så hade jag en del konversationer igår.
En del trevliga lättsamma, ett som var jobbigt på så sätt att får det verkligen gå till på det viset? Jobbiga saker som jag känner med.
Och så ett som var hemskt som jag inte kunde ta in, som jag bara ville dela med mig av men som sades i förtroende och ett som jag inte vill bryta men känns tungt och det var inte bara en sak. samtalet gjorde vissa saker klarare också, saker som jag själv börjat se på allvar men som blir mer o mer klart. som vänder upp o ner på min värld på sätt o vis. Det jobbiga hade ju inget med mig personligt att göra men gjorde mig ledsen, rädd t.o.m. för att köra psykologi så var man väl lite o chockfas först men nu ska man böra reagera. samtidigt som jag förstår så skjuter man ifrån sig sånt händer inte... bara anonyma människor kanske en ändå vet jag u mycket väl att det verkligen inte är så... saker har hänt i närheten förr, bägge de stora delarna som kom fram så jo det händer...
men så länge det finns hopp...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar