Ont i huvudet är det minsta man kan säga... F-n vilken natt. Tårar har trillat och knappt nån sömn... Nu vet jag lite mer men fortfarande fattar jag inte. Förvirrad, vet i.te vad som är vad, litar inte på mig själv. För mkt stormar inombords, för mycket motstridigheter för att jag ska veta vad som är vad...
Jag vet man ska inte segdra av ett plåster långsamt och försiktigt. Det gör ont länge då både under tiden och sen. Bättre dra av det fort med rejäl smärta som sen går över efter litet tag o sen gå vidare. Men jag är nog rädd för den intensiva smärtan, rädd att gå under kanske. Men jag är ju gammal och klok jag vet ju att man/jag tar mig igenom det förr eller senare... Men vet också hur ont det kan jag göra... Och detta blir ändå värre... Varför måste det smärta så. Tänker tillbaka och är glad skulle inte velat vara utan en minut.. var värt varje tår.
Igår när jag kom hem så påmindes jag iaf om vad det är som verkligen gäller. På gräsmattan på gården sitter tre av barnen i ring med en boll o som de skrattar, så glada av att bara vara tillsammans. Stöd och titta och njöt i fem minuter innan de fick syn på mig. Älskade barn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar