Mina fina döttrar

Detta är ett annat ämne som upptar mina tankar mkt just nu och de är alla "aktuella". Mina små "klenisar" som gjort dem så starka.
Jag ska inte vara långrandig o dra en massa historia o inte lämna ut deras problem här mest vad jag grunnar på.

Äldste dottern. Sjuklingen med sin kroniska sjukdom som lett till diverse biåkommor. Lik sin mamma på det viset att vi är lite mesiga stugsittare, hyfsat smarta, bokälskare. Innan hon blev sjuk kände jag aldrig att hon  stod mig så nära men iom sjd så förändrades saker o när pappan gav upp fanns bara jag där o självklart drog det oss närmare varandra. Nu har hon varit hemma i snart 1,5 år och vi känner varandra nästan för bra och hon är vuxen o borde ha eget liv.
Nu kommer kruxet, pv, blivande sambon bor 50mil härifrån. Varken jag, hon syskon vill att hon ska flytta så långt. Inga spontana träffar där inte. Hon har velat fram o tillbaka länge. För/nackdelar. Så jag trodde att efter jul då... Nu har andra saker kommit in i bilden o kanske flyttar hon redan om två v kom hon på igår. O visst det är dags men... Usch inte såå långt... O sambo i hans lght men visst de har varit ihop många år... På distans...
Så ja där är en livskris i våra liv.

Mellandottern, mitt lilla hjärtebarn född på alla hjärtans dag. Som har gett mamma massa gråa hår :-P stackaren har gått igenom livet missförstådd och inte har vi fått hjälpen vi behövt. Dottern som mitt hjärta ömmar för trots att hon sällan tror det. Vi kommer inte överrens längre stunder, vi bråkar jämnt.. oftast.. vi är sällan överrens. Vi når inte fram och hennes problematik gör inte det lättare. Vi har passerat kuratorer, rektorer, lärare, psykologer, terapeuter, socionomer osv i en aldrig sinnad ström men..  sista psykologen hjälpte mig... Någon förstod, tog det på allvar.
Samtidigt som hon hatar mig är hon största mammagrisen av dem alla.
Nu delbor hon hemma o med pv... Också en bra bit bort. Och att lika barn leker bäst gäller inte i det fallet. Saker som jag inte kan skriva här rör till det ännu mer.
Vi klarar inte bo ihop, jag vill inte hon bor med pv men hur fasiken hittar man en lght till henne. Jag oroar mig o det överskuggar annat som borde vara glädje. Vad ska jag göra. Hon e snart 20 vuxen på pappret...

Minstingen. Glädjen i allas vårt liv. Vår alldeles egna mupp. Så mkt jobb men så mkt ren glädje. Hon tröttar ut en men ger så mkt också. Lilla kämpen som opererats åtskilla gånger.
Nu när hon är större så kommer "förbjudna" tankar hos mig. Tänker "tänk om" allt i mitt liv kretsar kring henne. Ständig tillsyn o bekräftelse. Alltid se till så barnvakt finns. Inte kunna göra något utan att tänka på att det finns passning till henne. Det begränsar, det försvårar. Det ger problem med jobbet. Jag vill börja plugga, tio mil bort. Vilket innebär att jag behövt åka innan fritids öppnar. Det går inte... Frustrerande. Jag känner mig fången o fastbunden. Nu flyttar barnvakterna... Tänker att det är orättvist att jag inte har hennes pappa som hjälp, ingen sambo som hjälp, ingen mamma till hjälp, ingen familj här till hjälp. Ska titta på kortids imorgon till henne, varannan helg så jag kan jobba men det tar emot att lämna bort. O så är det i hålan där vi knappt har kollektivförbindelser o ingen bil... Omständigt.
Jag vet se möjligheter. Jag är ändå glad att man känner fler föräldrar med speciella barn. Man deppar ibland, det är okej men det är inte som det var tänkt. Intressant är att nästan alla med spec barn har hållt ihop mamma o pappa, få separerade? Märkligt...

Jaja bara tio år till sen kan jag gnälla om att jag inte bor med mina barn ist :-P

De är iaf väldigt fina flickor med stora hjärtan som kämpar på. Och jag är stolt över dem, önskar dem all lycka.
Och så ingen ska tro det självklart är det inte bara jobbigt. Alla goa stunder överväger <3 såklart som för alla föräldrar