vet inte riktigt vad jag ska skriva och egentligen borde jag kanske bara hålla det för mig själv. Men folk som tycker att jag e störig behöver ju inte läsa =)
Oktober var ingen höjdare om man säger som så. känslorna har spretat iväg åt alla håll. och efter att ha pratat med honom den 9e så kände jag bara att förhållandet är över kan inte på något vis kalla mig hans fv längre, no matter what. det finns en gräns.
Sen blev det missförstånd, tårar. vi kunde i princip aldrig prata ordentligt då han var med sin familj jämnt o ständigt o ja sin fru också. så ja jag var inte alls nåt vidare uppåt. ja är ju inte bara för denna saken men ändå. påverka mig bra mkt mer än jag ville. att koncentrera sig på skolarbetet har inte gått. Har inte varit någon rolig mamma heller..
så kom han/de då hem igen... o han ringde några gånger men går ju inte att prata när han är med sin fru direkt, inte om nåt angeläget iaf. inte för att hon kan svenska men ändå.
Sen ringde han för några dagar sen, tidigt på morgonen måste varit i fre. och äntligen kunde vi prata ordentligt. Och det kändes så bra mkt bättre. Det förändra ju inget men det kvittar vad så kan han konsten att göra mig glad. Är något av det jag älskar mest med honom. och han sa hur han känner. Känner mig älskad och ja det är som det är men det är inte det sämsta ändå... han saknar mig minst lika mycket som han saknar mig.
vi pratade en liten snabbis inatt också... vilket var lite värdelöst för sen kunde inte jag somna om men men...
så jag tänkte att jag kommer överleva detta. ja vi saknar varandra och älskar varandra men tyvärr liksom... På sätt o vis en lättnad att de senaste årens plågsamma väntan är över. men idag blev jag lite deppig iaf. är ju inte så att jag bara kan ignorera att han är med sin fru, att de har det som jag vill ha. att det är hon som får ha honom, inte jag. hon som delar säng mm med honom o jag ligger i min säng själv. att de har inget hemligt de kan ut o promenera hand i hand. jag är svartsjuk/avundsjuk. Men å andra sidan så finns jag i hans tankar o hur kul är det för henne.. Hon vet ju inget direkt men... Det man inte vet lider man inte av...
o ja jag är väl en hemsk människa men idag ringde han o ville träffa mig snabbt efter jobb o ja kalla mig dålig människa men jag gjorde det. jag saknar honom o älskar honom.
o ja vi var glada i några minuter när vi satt i bilen. sen bara grät o grät han. JAg lider av detta men ibland undrar jag om det inte är värre för honom på sätt o vis. Är ju inte så han har valt det och det kan ju vara svårt för oss att förstå det i vår individ kultur hur det är i hans gruppkultur. Hur viktigt hedern är för honom. att det han gör påverkar hela familjen osv. att han mer eller mindre var tvungen att gifta sig även om han har försökt förhala det hela... Är inte så att jag skulle vilja att han uppoffra vänner, familj, släkt o religion för min skull. I hans religion gifter man sig bara inom religionen o man måste födas in i den. Känns lite inavel i min synvinkel, då de gärna gifter sig inom släkten även om det är på lite håll för då vet de att det är bra människor. ja det är en hel vetenskap deras äktenskaphandel eller vad man ska kalla det.
men ja det hindrar ju inte oss från att älska varandra för det. Var bara meningen att vi skulle träffas lite men han ringde hem o sa att han blev sen så körde han mig hem han kunde inte släppa mig direkt sa han. Sen var vi väl känsliga o ett skämt slog snett o... han grät en massa när han skulle köra igen...
det är kanske löjligt men fan vad jag saknar honom. o jag borde ha dåligt samvete för frun för ja vi kysstes o det är väl inte okej men jag bryr mig inte... hon kommer iaf få ha honom hela livet. han är ju inte mer gift nu än för en månad sen bara för hon bor här men jag går ju ifrån mina egna principer...
o nu vet jag inte är jag tom, ledsen, glad?
tänker på dem.. känner mig ledsen, ensam o illamående...
tänker på honom, att han älskar mig o känner mig lycklig.
hur lyckades jag hamna i denna osannolika smet??
vi måste träffas en gång till när han ska hämta sakerna han har i min källare...
Jag kan inte ringa honom, inte smsa spec ofta, kan inte skriva på fb till honom längre då hon börjat ana ugglor i mossen ang det...
Hon då? nä han älskar inte henne, de har bråkat mkt, de har skilt sig en gång men föräldrarna fick honom att gifta sig igen... de var på väg att skilja sig igen men de från hans "kyrka" och föräldrarna fick dem till att försöka igen för att allt skulle bli bättre i Sverige. Men jo han tycker om henne...han vill inte göra henne illa heller o så kommer hedern in igen. det är många män även inom den religionen otrogna. vet inte hur vanligt det är inom muslimer men känns inte ovanligt men jag vet inte... vet inte inom hans religion heller mer ön vad han han sagt men det ska väl skötas hemligt...
Med det menar jag inte att jag skulle bli hans älskarinna eller nåt för det hade jag inte tänkt mig.
just nu vill jag nog mest bara att vi pratar nångång då o då... mer o mer sällan...
får väl skaffa mig en älskare för att jämna ut hehe. tycker det är skittradigt att vara själv oavsett...
världens sämsta roman men å andra sidan gillar inte jag böcker med förutsedda lyckliga slut... men kanske blir det bra för oss till slut.
Skulle bara vilja krypa ner i sängen med honom, ligga nära, bara vara... men är inte jag som får det längre :S
älskar älskar honom.
gå vidare... spara honom i hjärtat, tacksam för allt han gett mig o lärt mig. vara glad för hans skull, hoppas han blir lycklig iaf.
Men jag tänker undvika ställen i stan där det finns risk att stöta på dem... för att se dem hand i hand skulle inte kännas bra det minsta... bara tanken...
Nästa gång, om det nu mot förmodan skulle bli det, så ska jag inte ha ett "hemligt" förhållande. värdelöst att inte kunna prata om det... mina döttrar tycker jag e dum i huvudet o den jag möjligtvis skulle kunnat prata med gilla inte honom o tycker också jag e dum i huvudet... så maler för mig själv och här... det ska ju rensas ur systemet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar