Ledsen

Sitter på jobb idag... igen... Egentligen ledig men maginfluensa härjar tydligen så fick vara snäll. Jag skulle få guldstjärna i kanten blev jag lovad, har iofs blivit lovad massor i samma situationer tidigare. Är som när jag var liten och mamma införde ett poängsystem när vi hjälpte till och jag fatta verkligen inte vad man skulle ha poängen till, meningslöst...

Lugn dag på jobb, för lugn för mkt tid att tänka... Ena tanken leder till andra o sen är det plötsligt jättesynd om mig o jag har inte ens pms att skylla på.

Börja med att jag tänkte på drömmen jag hade inatt. Vaknade av att jag grät. Jag hade ett litet barn och det dog o jag blev sorgsen ännu en sak... Jag såg aldrig barnet det var inlindat i massor av tyg. Sen hörde jag en röst som sa ungefär: men det är ditt barn som har dött, du får lov att gråta det är ok. O jag blev så lättad på nåt vis och bara sjönk ihop och började gråta hysteriskt. Sen vakna jag.
Googlade drömtydningar men var som att hitta ett dagshoroskop som är det enda sanna. Så jag fick ihop min egen tolkning att det handlar om saker/personer som lämnat mig. Att jag inte tillåter mig att bryta ihop bara bygger på och allt bara öigger o pyr inom mig...

Och som alltid när jag blir på det humöret så drar jag upp allt i tankarna, färska som de hade hänt igår.. som att jag redan o lågstadiet blev mobbad o verkligen trodde att jag förtjäna det... Att jag skämdes en gång mamma skulle hämta mig när de reta mig och hon fråga om de var dumma. Nädå sa jag, vi bara leker. Jag tyckte der var så pinsamt om hon skulle få veta. Att jag i trean brukade leka med en kille som jag gillade i klassen men han ville att det skulle ske i hemlighet. En gå.g hade vi varit hemma hos mig o lekt. Vi låtsades att en pall med jordsäckar var en flotte. Dagen efter skulle vi på utflykt med skolan med en buss o jag sätt ganska nära honom o hörde att han prata med en kompis pm att han åkt flotte dagen innan. Jag blev glad för han tyckte vår lek var rolig men ledsen för att vi inte kunde dela den. O nu sitter jag 30 år senare i samma sits, vissa lär sig långsamt.
Hur jag i fyran blev ledsen för att en annan kille som jag gillade slog mig hela tiden, till slut sa jag till, han sluta. Sen fick jag reda på att han gjort det för att han gilla mig. Som jag ångra att jag sagt till.... Hade ju varit värt lite slag om jag vetat han gilla mig... Efter fyran skulle vi flytta, byta skola. Jag blev glad, slippa mobbing... Men blev likadant ganska snart... Värre på högstadiet med misshandel. Jag sa inget. Jag förträngde mkt som min syster minns. Tjejerna var värst, killarna, ja de såg ju mig iaf, jag fanns... Än idag blir jag rädd när jag hör mopeder komma bakom mig.
Mina förhållanden. Otrohet, sprit, porrmissbruk, lögner. Där jag tänkt det blir bättre men till slut blivit lämnad... Visserligen efter många år...
Svek från de som stått mig närmast. Jag har svårt att lita på någon minst sagt...

Sen allt annat... Min mamma som dog, relationen med min pappa som vackla rejält i tonåren, saknaden efter mina syskon som flyttat härifrån, minstingens handikapp o allt det medfört, äldste dotterns sjukdom, allt med mellandottern, sonens flytt o hur det blev...

Massa enskilda händelser som poppar upp men tänker inte skriva en roman på mobilen. Varför kan jag inte bara lämna all skit bakom mig, fokusera på alla bra stunder, försöka se framåt. Fast är ett problem senaste tiden har jag så svårt att fokusera fram en framtid.

Men som en psykolog sa till älsklingen när vi var på psykakuten att det är inte bra med för mkt tid att sitta o grubbla på...
Ja nu är det inte så att jag jämnt grubblat på allt detta men ofta så fort jag är minsta nere så jag blir riktigt Depp. Meningslös självömkan.

Struntsamma...

Idag skulle jag till väla med sonen att köpa skor han blev inte glad jag ska jobba så får se om han kan ta bussen själv till stan, jag tror ju fortfarande att han är liten vilket inte är bra... Så vi får köpt skorna... O han får handla lite för sina pengar :) lyckades övertala mellamdottern att ta minstingen men det var motvilligt suck.

Älsklingen var Depp igår. Sa att ångra han gift sig. Men inte så att jag blev glad för det eller såg nåt hopp. Dela är det för att det blev så mkt problem med allt pappersarnete för att få hit henne. Dels har nyhetens behag lagt sig. Han pratar knappt med henne, orkar inte han tycker att det visa sig att hon var en ganska jobbig o påfrestande tjej. Och så är det faktiskt att han inte vill förlora mig... Men går väl över när hon kommer hit...

Känner att jag behöver berätta för någon vad jag känner idag... Kpnflikträdd, jag? Hehe....

Imorgon fredag, enda lediga dagen denna veckan... Jaja har inte mkt annat förutom städning att göra o behöver pengar till jul. Räkna innan vad jag förlorar på att jag måste ta så mkt ledigt till jul/nyår. Surt minst sagt.... Har jag nåt råd till mina barn så är det att inte välja pappor till sina barn som jag gjorde :p å andra sidan hade jag inte haft dessa barn då....