Sitter i lund och väntar på att barnens tåg ska komma in. Ska inte sticka under stol med att jag nog klarat en vecka till själv men är så klart kul att få hem dem också.
Idag kom vi ett steg närmare älsklingens och mitt avslut. Ett beslut är taget och ja inte mycket jag/vi kan göra åt det. Tog två månader nästan innan ett beslut togs men jag visste ju, fast en lättnad att slippa vänta.
Så då ska vi bara bända upp de där fingrarna som krampaktigt håller kvar, som inte alls vill släppa. Vi älskar ju varandra. Ja men räcker dåligt i detta läget.
Tog upp det idag när vi prata att vi kanske borde att vi kanske mår bäst av det i längden. Togs inte emot väl om man säger så så lät det bero så länge....
Önskar att saker varit annorlunda men å andra sidan hade det varit det så hade det ju kanske inte alls varit samma på gott o ont.
Så då får man ut o jaga efter karlar nu då. Haha nä orkar faktiskt inte och inte nu. Det jag vill ha ut av en ny man skulle väl varit det jag inte kunnat få med denna dessa åtta år. Att promenera ute hand i hand, göra saker, planera för gemensamma saker.
Men tror jag överlever. Kommer mest sakna sättet han ser på mig, att känna mig älskad, hur han får/fått mig att må, det positiva alltså :-P
Får önska mig en katt nästa år när jag fyller år istället... Och bara fokusera tankar på plugg och planera in lite roliga helger, som Köpenhamn med syster kanske, och till jul med barnen, äventyrshelg med barnen.
I Will survive men ledsamt är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar