Idag var det dags för ett litet tillfälligt inhopp på jobb, min semester e hattig, ja det lilla som finns kvar. Och nä var inte så mycket roligare idag heller, inte ett dugg faktiskt.
så blev att logga in på antagning.se och ja som jag faktiskt hoppades/trodde så kom jag in även detta året :D så nu har jag tagit ja till platsen på biomedicinska analytikerprogrammet i Malmö =) Skitkul =)
Fick ju lägga upp på insta och fb såklart. Fick så många trevliga positiva kommentarer (ja många för att vara kommentarer hos mig) Blev så glad för dem också, vissa kanske lite mer än andra hehe.
Var tvungen att ringa min pappa också och nej tyvärr ringer inte jag honom alltför ofta å andra sidan är det ömsesidigt. Han blev också riktigt glad =)
Så långt allt bra. Men så jädrans nervös minst sagt för att inte säga skiträdd. Jag har inte börjat repetera matte och kemi som jag borde gjort. Hur ska jag klara av att plugga detta då? Jag har social fobi hur ska jag fixa att bli en i en grupp av unga smarta högskoleelever som säkert är snygga också bara för att. Jag ska hitta, klura ut hur allt funkar. Det är så mycket. tänk om jag failar?
jag måste gå ner i vikt, hitta en labbrock att komma in i. måste få ordning på mig själv så jag orkar plugga. fixa det praktiska hemma. Måste skaffa mig en ny dator, böcker. miniräknare min e rätt gammal, försöka komma på hur de funkar igen, jag kom inte ens på det för 15år sen hur svårt är det inte nu då. allt nytt med datorer som dottern redan berättat en del om som jag inte har en aning om.
jag kommer vara en tjock gamling som inte fattar något alls och som e helt osocial.
Men ändå... ändå så ser jag framemot det. den rädda delen av mig imponeras lite av att jag faktiskt kastar mig ut i detta officiellt. att jag inte bara fortsätter i det, visserligen tråkiga men ändå trygga arbetsplats. den lilla delen som verkar vinna över den rädda är förväntansfull, tror faktiskt att detta ska gå. och ja kanske =) jag ska försöka.
o ändå kom en ledsamhet över mig på jobb, vet inte riktigt varför. att jag i så mångt och mycket lämnar mitt gamla liv med allt vad det innebär. När dottern flytta och med henne barnbarnet så kändes det att min roll som bara mamma blir tunnare och tunnare. Jag är såklart alltid mamma och mina barn lär behöva mig ett tag till spec de här hemma och spec minstingen. Men inte alls som innan. När mamma var allt. Att levt under många år med småbarn och sedan ett barn med funktionshinder och olika medicinska problem, ett barn med en allvarlig kronisk sjukdom och ett barn som oavsett om det finns en diagnos eller inte varit oerhört krävande. en som slukat all energi och en massa tid. Och nu..? ja klart minstingen behöver mig fortfarande men även hon ska bli mera självständig.
jag har inte jobbat så länge, fem år ingen tid alls men ändå. Fast jobbet är inte som när jag börja, det är inte den utmaningen och ger inte den positiva feedbacken längre.
Jobbet är också förknippat med älsklingen på sätt och vis. jag har jobbat större delen av vårt förhållande han bodde nästan bredvid mitt jobb, han har hämtat mig så mång gånger så många gånger jag åkt hem till honom efter jobb, sovit där helger när jag jobbar.
och nu håller jag på att förlora älsklingen också under lite komplicerade former. Jag önska från början att vi skulle få sommaren men inser nu att jag behöver sommaren till att reda ut detta, komma över för att kunna nystarta till höst.
känns som att ödet verkligen banar väg för mitt nya liv. jag ser framemot det men är ju alltid sorgligt att lämna saker bakom sig.
med älsklingen känns det bättre vissa dagar och som idag när vi prata svårare. Mina barn fick ju veta först ang skolan men sen ringde jag honom. inte helt rätt kanske om man ska gå vidare men när jag hörde hur glad han blev för min skull var jag ändå glad jag ringde. Vi får se hur det blir, kanske kommer han imorgon vi får se.
sonen har en kompis här som ska sova här några dagar. vädret suger. känner att det är så mkt jag borde hinna. Planerna för morgondagen spoilerades lite när dotter ville jag skulle passa barnbarnet kl 7,40. gäsp men får väl passa på när man kan.
tråkigast idag är väl att det fortfarande inte verkar trilla in några vab pengar :( kul nästa vecka blir då... tråkigt är också att jag tycker synd om syster som glömde sin väska på tåget när hon var här i helgen känns som lite mitt fel, ologiskt jag vet. Synd tycker jag också om dottern som inte kommer in på det hon vill men å andra sidan har hon ju fastnat på det svåraste valet man kan. känns taskigt att vara glad för mitt när hon e lite depp för sitt men men... hon har ju 20 år på sig nästan :p
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar