mitt i livet

Känns som jag är mitt i en livskris. Helt instabil. ofta helt nere och gråter för inget. däremellan så känns allt helt ok.
Jag har ju ändå läst om sånt när jag utbilda mig så :p Som om allt följde en teoretisk mall.
jag får försöka stå ut och vänta ut att allt faller på plats. Det är skönt att vi är en mindre familj och varit skönt att haft några ensamma kvällar men samtidigt så har ensamhetskänslor kastat sig över mig. Känslan av att allt är meningslöst, att jg är det, att jag är värdelös, inget spelar någon roll, att jag är ful, fet, gammal. Känsla av att livet är slut mer eller mindre. men jag vet ju att det verkligen inte är så. Andra halvan ska ju börja nu. Vissa dagar känns allt ok.
Jag är skräckslagen inför skolan. jag har inte pluggat ifatt mig och jag vet inte ens om jag kommer klara det men jag måste ju. Segt på jobbet nu med.
Så jädrans less på pengar med, alltid ska nåt klabba.
Ledsen för allt med älsklingen. han var här igår och det kändes bra så lever på det fast bättre hade ju varit att bara klippa kanske..
Igår var jag hemma hos mellandottern, hon bjöd på mat och visa upp ordningen hon fått i lägenheten och det var fint. Barnbarnet hade inte glömt mig och vi hade riktigt roligt men han blev lite ledsen när jag skulle gå.
idag var sonen här ett tag. jag har fått storhandlat, tvättat lite, bakat lite, sorterat papper, betalt räkningar idag. och bråkat med skrivaren, den sluta att skriva ut svart. jag blir så less :( bråka säkert en timme med den och höll på att förstöra resten av dagen men jag gick o lade mig med en bok en halvtimme och ladda om. så ja kan man lägga till en skrivare till saker man måste köpa. och jag som nyss bytt bläck i den, grrr...
tråkigt att bara vara ledig en dag medans barnen varit borta men så är det. jobba fyra och vara ledig en kändes sådär men å andra sidan så slipper man stressa hem o få fram mat på bordet och ha dåligt samvete för att jag lämnar dem, ja ajg vet de är tonåringar men inte alltid så kul för sonen att passa minstingen hon är inte lätt alltid.