Tyckte/tycker ändå att det har känts bättre runt allt med älsklingen men så hade han tid att göra av sig mer ett par dagar och jag bara trillar dit igen. Så kom han då ugårkväll och jag tänkte jag skulle ta det lättsamt, glatt. Jo sääkert...
Jag lyckades på allvar säga att det inte går längre, att jag inte orkar, inte vill, inte kan. Lika många gånger tog jag tillbaka..
Ville inte han skulle gå, vill sova med honom igen, vakna bredvid honom.
Och efter några dagar då allt nästan varit som vanligt har det varit tyst idag. Lite messande bara.
Måste hålla mig ännu mer sysselsatt. Dagar av tystnad kan fortsätta, jag kan sitta på mina fingrar. Rinna ut, odramatiskt...
Hoppades på ett vis att han skulle be om nyckeln igår men nä. Han tycker vi fortsätter, hoppas på det omöjliga.
Ibland undrar jag hur mkt av sanningen jag går höra å andra sidan brukar han inte ha problem att kasta sanningar i ansiktet på mig vare sig jag bett om dem eller ej. Jag tror honom men antagligen finns mer, han vill inte prata om det. För åtta år sen var han min flykt från verkligheten ett par timmar i veckan, nu är det tvärtom.
Ja nu väntar lite roliga saker, lite att göra. Dock är finanserna störiga i början men men.
Det blir bra :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar