på rätt plats vid rätt tid

Helt otroligt då har man redan gått en vecka på högskolan som om man aldrig gjort något annat.
Det har minst sagt varit intensivt.  Tidiga morgnar och långa dagar. två veckor framåt blir det att gå upp strax innan fem varje dag men bara 2-3 långa dagar. Sonen har varit jätteduktig och tagit hand om minstingen, fixat henne på morgnarna. Men minstingen är minst sagt slut hon också. Hon har vetat att jag ska gå tidigt så kvittar hur mkt jag smygit innan jag gått så har hon kommit upp men å andra sidan somnat tidigt så skönt det,
två veckor sen blir det lugnare.
Första dagen var det en massa allmän info om allt möjligt, lång dag. många intryck. Sen har det varit fullt upp. två olika lärare, flera olika saker vi håller på med så känns aningens spretigt. det har varit föreläsningar från studenthälsa och en halvdag om akademiskt skrivande.
Jag ligger efter med så mkt som jag måste jobba ikapp men verkar inte vara den enda om man säger så, av det jag snappat upp. Idag lyckades jag knäcka en sak iaf och det var skönt. tack och lov för internet och youtube.
Man har fått lära känna lokalerna med allt vad det innebär. Fixa multimedia kort. Försöka lära oss att låsa upp våra skåp och det var inte det lättaste direkt. Jag har fått hem mina böcker. tjocka tunga saker på engelska. Min rock lyser dock med sin frånvaro :(  Måste installera skrivaren imorgon. Leta efter dator. Försöka jobba ikapp.
På måndag är det dags för labbet. först har vi föreläsning på två h och sen väntar 7h i labbet.
Vi har träffat massa yrkesgrupper, dekan, prefekt, studierektor, studievägledare, lektorer, bibliotekarier, studieadminstratör, kuratorer, vårdförbund, studentkåren  osv. info info info.
kommande vecka blir mer koncentrerat med studier.
Vi är närmare 70 i klassen och har blivit indelad i fem labbgrupper. Jag flyter rundor än. Första dagen hängde jag med några tjejer som var i tjugoårsåldern. andra dagen lärde jag känna en kvinna lite som jag hängde med i ons. sen har jag mest hängt lite i kulisserna. pratar och försöker se glad ut hehe. ja det sociala är inte min starkaste sida men hur göra folk?? Jag vill ju inte igla mig fast. Nu har det ju börjat grupperas man har märkt vissa personligheter som alltid finns i alla klasser om man säger så. Dock verkar alla vara trevliga, inga typ finare än andra eller snorkiga. Men ja inte lätt när man e så många heller. fasar dock redan för grupparbeten. måste hitta nån. jag behöver ingen direkt på rasten då jag gärna tar lite time out men på lektionerna hade jag velat hitta nån. Muslimerna gruppera sig runt tors och då försvann kvinnan jag satt med dit och ja jag vet inte känns dumt att bara hoppa in men jag känner att det nog är mot den gruppen jag skulle kunna passa. finns väl iofs tre grupper med invandrare. Tycker det r lite tråkigt att det blir så. Lite vi och dem automatiskt men man dras ju till sina likar. Jag tror att det är jag och den kvinnan och en till som är runt min ålder. majoriteten runt 20-25, En del 25-30 sen är det glest längre upp i åldrarna. Men ja jag får kämpa lite med det, behöver ingen bästis direkt men bra studiekamrater. Dessutom e flera av invandrarna dåliga på svenska så de kan ha lite utbyte av mig som jag av dem, kvinnan jag var med är tex utbildad i detta i sitt hemland men måste gå om för att få legitimation...

I princip alla vi har träffat på har varnat oss för hur svårt denna utbildningen är att man inte får tappa minsta och är man inte påläst med det man ska direkt så kommer man få ett helvete. Att så många inte klarar det. att det är så mkt man måste kunna. rena skräckpropagandan vet inte om det är för att få oss alerta.
trots att jag känner att jag är väldigt back, att jag har mycket att jobba med...
Så är jag lycklig. Det är såååå rätt. det är här i skolan jag lever upp. När man ska lära sig en massa. Utmaningar. jobba med hjärnan. Jag är så stolt över mig själv som  kom hit till slut.
jag vet inte vad det betyder för andra men för mig är det så mkt jag vill bevisa. att jag är någon inte "bara" en Wt. jag är inte en lågutbildad som av den anledningen gett mina barn sämre försämringar. Jag har mer inom mig än vad en del kanske trott. JAg fick barn när jag var 16 och sen skaffa jag ännu fler när jag väl läst gymnasiet på komvux. Jag sa när jag skaffa barn att jag tar utbildning och karriär sen och folk tvivla men jo jag tänker utbilda mig nu.
På nån föreläsning sa de att man kunde vara en sån som tex sköt upp allt för man var rädd för att misslyckas.
av någon anledning är jag inte det spec, hade varit tråkigt så klart men inte så jobbigt psykisk mer ja jag vet inte. Däremot är jag rädd för att lyckas. samtidigt som jag älskar att lyckas så tycker jag ändå det är jobbigt på  något vis men jag vet inte varför. att jag blir någon då, att ajg syns tar plats. jag går ju inte ner i vikt av denna anledning. En gång lyckades jag gå ner i vikt som en forts på nedgång av en ganska svår lunginflamation. Och när jag kom ner en bra bit och folk börja uppmärksamma det så gick jag upp i raketfart plus en väldig massa till...
Men nä jag måste växa, ta plats. Våga.
Läskigt är det... och kanske misslyckas jag så behöver jag inte bry mig om det. kan jag fortsätta se surmulen ut, gå ner med huvudet, ha min tjocka kropp som pansar.
nä nu är det dags för förändring. kanske får ta tid hos kuratorn på studenthälsan haha. nä det hade jag inte vågat...

Summan r iaf att det är mkt som känns läskigt nu men jag är så glad. Lite som när man får sitt första barn. Vill bara prata om det som om jag var den enda som gått på högskolan vilket är långt från sanningen men ändå. Och ingen jag känner är så spec intresserad.