i did it

så då var första tre veckorna avklarade på riktigt och vi klarade av det, jag och barnen.
Känns så avlägset nu att tänka på sommaren, som var skit så mkt på det känslomässiga planet men också en tid av väntan. på att få CSN att komma in på utbildningen, att vara nervös för om jag verkligen tackat ja på riktigt, ordna med tjänstledighet. Känslan av att det var overkligt att skulle det verkligen kunna hända??
Och nu är jag här, efter dessa tre veckor känner jag mig med. Eller ja jag har kommit in i det så sakta. känner mig någorlunda bekant med lokaler och vad man ska ta vägen. förstå systemet med eget ansvar allt som inte sägs som man ska veta ändå. Klura ut vad man ska förbereda sig på vad man ska skriva ut, ha med sig. Lärt känna lärarna lite. Pratade med "hemska"läraren lite efter lektionen igår på väg ut och kändes bra. Han är ju bra och trevlig men han har en spec pedagogisk stil kan man tycka.
Igår tex hade vi genomgång av övningstal på kemiska beräkningar vi skulle gjort. studenterna får gå upp och visa uträkningarna. och då kan läraren säga som att den uträkkningen var rätt men kanske inte som han skulle gjort eller den lättaste vägen men han vägrar visa hur han hade gjort och jag som är lite lost fortfarande på detta med kemiska beräkningar gnisslar lite tänderna för jag lär mig under tiden och har inte räknat nåt i förväg som man ska göra till dessa räknelektioner. men men.
Han är ju bra och kunnig och jag börjar förstå hur han resonerar ang sitt sätt att lära ut så ska nog bli bra.
sommaren blev också tidspunkten då mellandottern och barnbarnet flytta ut. vi har fortfarande våra kontroverser. Hon har ju lite svårt se saker ur min synvinkel men tycker ändå att saker stabiliserats och att vi kan umgås på ett bra sätt. Dock har jag ju varit ganska ego och ganska slut dessa veckor.
Och så kapitlet om älsklingen som jag inte lyckats stänga som ibland gör att jag mår bra men lika ofta att jag inte gör det.  jag borde, jag vet det.... men ja...
Annars har vi det bra nu vi tre här hemma =) ( ja förutom att dammsugaren fick för sig att att dö idag i ett värmemoln.) . Nu ska ja ju snart stora dottern flytta ner till sina hemtrakter igen då det tagit slut med hennes sambo ( i told u so) så jag gissar att vi får se en hel del mer av henne här hemma nu också på gott och ont.

Nu borde jag plugga, skriva labbrapport som dessutom ska vara av liiite enklare slaget då det är den första vi ska göra men jag är lika duktig på att blockera mig för det. störigt. jag sitter och stirrar och kan inte förmå mig att börja. vet inte hur eller i vilken ände. Likadant när jag ser en uppgift vi ska räkna ut, blir helt nollställd och fattar ingenting.
I onsdags slog tröttheten till på riktigt, sådär jobbigt. satt på labben med mina kolvar framför mig med lösningar och helt plötsligt hade jag ingen aning om jag spätt i rätt ordning om jag hade spätt eller vad. är ju bra när man pysslar med syror att bara tappa fokus totalt. resultatet blev bra så tydligen hade jag koll. I tors lyckades jag ta mig igenom testet även om det nog inte blev så bra och sen när jag skulle göra färdigt min labb och skulle hjälpa kompisen så bara allt gick ur mig på ren viljestyrka bara som jag försökte fokusera. igår vakna jag upp superförkyld och än en gång på bara ren vilja tog jag mig till skolan. Lyckades handla på em men annars inget. så trött och slut. sån huvudvärk. Pms, värk i hela kroppen. Skulle sova ut inatt men bara massa störiga drömmar, orloig sjuksömn så inte ett dugg pigg idag...  Drömde om min syster i malmö en massa o hennes barn och man, om sjukhus och hasse andersson, om beräkningar och labb. Vaknat hur mkt som helst och bara vridit och vänt mig.
Imorgon kanske det blir ullared så inte sova ut eller göra nytta då...
Måste verkligen köpa ny dator och nu även dammsugare också... behöver hitta ett par guldbyxor med.
Läste lite gamla metro till frukosten idag jag är inte så uppdaterad om man säger så. Instagram vet jag inte när jag var inne på sist, facebook är det ytterst lite av med. Hinner ju inte ens se ikapp mig på hem till gården :p
har dåligt samvete för att man inte engagerat mig mer i flyktingfrågan men har inte direkt varit insamlingar i närheten men nu när jag läste metro fick jag iaf skickat iväg lite pengar efter tips i tidningen. Jag är ju ingen välbärgad person men jag kan lätt offra några hundringar till för detta. Det är bara så hemskt allting eller ja det är det ju inte, tydligen finns det en stor del med mänsklighet också som tur är. Människor att verkligen beundra.
men här sitter jag ego och önskar jag kunde köpa ny telefon också, och möbler osv, hur jag ska klara av min skola, när det finns så mkt större saker här i världen.
allt är ju relativt. jag tyckte det var störigt att dammsugaren pajja sen ringde sonen och tyckte det var löjligt för igår pajja hans bil och det kan ev kosta upp till 12000 med delar och sen allt jobb...
Nä om man skulle logga in på portalen, leta upp labbpappret och bara komma igång.