Stirra i väggen

Det här håller inte. Jag hoppas det bara är tillfälligt att jag snart är ute ur denna skiten.
Känner att jag mår lite som för 12-8år sen. Då jag av ngn anledning deppa ihop totalt då jag separera med de små barnens pappa, att jag hade en dotter på ett år som genomgick en massa i och med hennes diagnos bidrog såklart. Jag flytta med barnen, alldeles för dyrt. Ekonomin rasade totalt allt ramla till kronofogden när väl första räkningen gjort här. Och här sitter jag massa år senare med den skulden som bara ökar. Jag fortsatte träffa de små barnens pappa under destruktiva former. Hade ett kortare förhållande som bara var givande för hjälpen han gav då min äldsta dotter insjukna i en allvarligt kronisk sjukdom. Det var mkt skit och nätan var igenom det värsta var jag slut och låg ofta o bara titta i väggen....
Sen träffa jag älsklingen vissa saker som med döttrarna lugna ner sig lite, ett accepterande. Svårare med mellandottern som krävde så mkt. Till slut blev det jobb lite bättre ekonomi i vardagen även om skulderna hängde med..  
Sen jag blev tillsvidare anställd med lägre lön då jag inte jobbar lika mkt och dragning av lönen till kf har vardagen varit svårare, jobbet har blivit skit av många anledningar, hemlivet med barnbarn och mellandottern har inte varit lätt, älsklingen gifte sig, skilde sig skaffa barn och nu är det antagligen ny fru och allt hänger i sluttampen. När jag prata med honom innan idag tänkte jag bara varför klipper jag inte bara.  Innan det visar sig att vi blir ovänner innan sidor hos honom jag inte vet om visar sig. Har redan sett för många glimtar som jag försöker ignorera. När han försöker hålla saker undan för mig ochvjag ändå vet och till slut för rätt. Varför han görbså fattar jag inte. Jag blir väl mer upprörd över hans dåliga försök att dölja. För att det är enklare då? För att det egentligen är saker som inte spelar roll.
Varför väntar jag på något jag vet svaret på även ombhan envisas att jag inte vet för att han inte vet.

Sluttampen med mellandottern nu. Bästa vänner och så är jag värsta människan ever lika ofta. Stressen hon har för att det är för mkt och min hjälp är inte nog. Jag hoppas så att hon tar tag i en utredning till hösten som hon säger. Som "tur" är är det ju oftast vara jag som hamnar i skottlinjen. Och visst är bra mkt bättre jämfört med innan men...

Ekonomin är åt helvete.
Känner själv stress inför vad som kommer hända till hösten. Båda alternativen är jobbiga på sitt sätt men det ena kommer bidra med så mkt mer positivt.

Jag känner mig dålig som inte orkar mer men jag är så trött och pms på det gör inget mer rosaskimrande.
Bara en dag till och en till... Störigt man ska känna så på sommarlov/semester.
Imorgon är iaf, förhoopningsvis, flyttdag. En pärs men sen så.
Ev kommer älsklingen på kvällen, ev pärs det med och förhoppningsvis bättre på andra sidan.
Sen samla lite krafter. Försöka rycka upp mig, lite mer o mer för var dag.

Titta på dotterns lght idag. Är annorlunda, lite wow. O nytt allt. Avis. . Inbillar mig fortfarande att jag bor i en nyrenoverad lght fast det är mer än elva år sen vilket verkligen syns.
Men kan än känna känslan när ag hämtat nycklarna och jag och barnen köpte med oss fika och gick till lght. Satte oss på golvet i köket och jag bara njöt och var så lycklig jämfört med där vi bott innan i misär så var det drömmen. Och ja jag har inte ångrat mig och denna lght är det stället som mest känts som riktigt skönt hemma.

Men än kommer jag upp på morgonen. Om än det tar en timme. Tack och lov att minstingen börjat sova länge så e vi uppe samtidigt. Fasar redan för att det är jobb om en vecka...

Men nu ska det först vara lugn o ro hos oss. Sommar är på väg. Jag ska ut en kväll, får samla pant innan dess haha.
Denna sommaren börjar inte lätt men kommer bli så mkt bättre :-)
Ingen som gett upp hoppet inte...