ännu en vecka

Så har ännu en vecka gått, känns som en vecka som har varit evighetslång. kanske för att den har innehållit mycket, eller egentligen inte.
men ett visst område började på topp men åkte rätt ner för en snabb rutshkana och jag fattade verkligen inte vad som hände. och vet fortfarande inte. Inga svar får man heller. gråta vilket jag gjort lite, vill skrika och kasta sönder saker men nä det har jag inte. just nu vet jag inte ens om jag orkar bry mig eller om jag ens vill.
sakerna som kan förändra mitt och mellandotterns liv hänger än i tomma luften, går fortfarande att hoppas men...
jag har inte haft kraft eller ork till jobbet... av flera anledningar. Men imorgon måste jag åter återvända... segt.
jag avboka en insats ang minsta dottern. känner att jag inte orkar röra till livet med det. Besökte korttidstillsynen där hon ska börja till hösten och det var positivt, bara logistiken kvar.
Beta av en stor punkt på todolistan som gnagt så det var skönt.
varit iväg och köpt avslutningskläder till barnen.
sonen vann en tävling men tyvärr var det inte möjligt att jämföra ist blev han så sugen så han ordnar det själv med surt sparade slantar. Vet inte om det är rätt att skicka iväg honom men som han säger att det går att lita på honom men är värre med andra. Får hoppas det går bra iaf och det blir nog kul början på sommarlovet för honom men... ja man måste våga släppa lite också även om de yngsta i skaran hehe.
Broder hade fått tag i fotbollsbiljetter så vi åkte in och såg fotboll. jag och de yngsta barnen och sonens kompis som mötte upp från en annan stad. var trevligt men tyvärr hann man inte umgås så mkt med brossan...
Idag tog jag och barnen oss en runda till sofiero jag har inte varit där sen jag var lite. Var så fint där med alla blommorna... ja är ju känt för en speciell men orkar inte anstränga mig för att försöka stava till dem hehe. Men en mysig utflykt var det. Tyvärr sol hemma och halvvägs så blev det moln så hade vi velat se sol borde vi stannat hemma men det gick bra det med.
stötte på stora sonens gamla klasskamrat/bästis (brossan till kändisen hehe) o pinsamma jag kände inte igen honom fast hans tod före mig i kön log och sa hej... kopplar så långsamt. speciellt som han stod där med solglasögon. fett pinsamt vad jag är dålig på att känna igen folk. inte första gången med hans kompisar heller. en gång satt en av hans kompisar bredvid mig på bussen o jag bara undra varför killen glodde så mkt tills jag koppla...
Jaja man kan ju inte vara bäst på allt.

jag är bara så trött, vill bara ligga under täcket men jag kämpar framåt men går inte bra och jag är så back med allt i livet för att jag inte orkar. känner mig stressad för det och det gör ju inget bättre heller...
jag är så less... depp. Men ändå så lever jag på hoppet, att det kommer ljusna snart, lägga sig på plats...  men tills dess..