Igår var jag och drack kaffe med en man i stan. En timme. Mannen kom in i mitt liv för flera år sen, fick hans nummer en gång på en buss. Han har hört av sig då och då men jag har ju haft älsklingen så inte blivit något men nu blev det enbkopp kaffe iaf. Och han är ju trevlig och snäll... Fast tyvärr kom tankar in om vad barn och syskon hade sagt... Ingen var ju spec förtjust i älsklingen och tröttsamt att höra i längden om man säger så...
Men jag vet inte, han är ju inte älsklingen, inte alls... Deras gemensamma nämnare är väl att de är invandrare bägge annars nog inte så mkt. Dottern tyckte jag kunde ha honom som en kom över älsklingen men känns inte spec rätt. Älsklingen skulle ju efter ett par dagar i Tyskland såklart ringa just den timmen. Såklart svara jag inte men ändå... Han ville ha en puss när jag skulle ta bussen men nä... Fick en på kinden fick räcka...
Tror han hade varit trivsam men mer? Troligen inte o är ju inte snällt mot honom.
Trött på mig själv som inte släpper älsklingen trots att flera lager skimmer försvunnit. Jag är inte korkad, jag ser och ändå... Varför?
Mina barns krav på min man är jobb o bil hehe. Han saknar bägge, ja gör de bägge men den andra är ju närmare jobb iaf.
Sluta tänka på män...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar