Inte mkt jag hänger vid datorn fast att jag borde... Men en dag så kommer jag väl vända den här dåliga spiralen jag är i just nu. Tycker faktiskt att jag börjat jobba för att vända, eller rättare sagt mest börjat bromsa in och bara det är en positiv sak för min del så man får vara glad ändå eller något.
fick inte gjort så mkt i helgen gjorde mer allt för att slippa göra nåt men julpyntet kom ner i sina lådor iaf nu ska bara lådorna någonstans också. När jag ser alla lådorna så börjar man ju undra om man/jag har lite mkt julpynt.
Nu är det mest jobb som gäller, måste fundera ut hur fan jag ska lösa ekonomin med, så less o så trött på skiten. som den gamla goda tiden :S men men det får ordna sig på något vis.
Men trots allt känns inte det som mitt huvudbekymmer.
Framtiden gör mig nervös och det känns som att hoppet närmar sig men jag kan inte helt hoppa ut i det okända. det ska blötas o stötas.
Tankarna började mala mer efter ett samtal idag. Var från lss ang min dotter. Att det inte var så säkert med de fem dygnen, och dessutom så i den kommunen hennes kortids ligger i räknar de annorlunda. här räknar man 24 timmar som ett dygndär räknar man var dag som ett dygn. Vilket innebär att en helg här är två dygn och där tre. Så även om jag får fem dagar så får jag mindre avlastning på det nya stället :S Detta gör att jag inte kan jobba varannan helg trots allt. Dessutom så sa hon på lss att jag inte får jobba för det är avlastning och inte barnomsorg och det har de väl rätt i egentligen. Även om det är skönt att "slippa" henne på morgnar o kvällar så hinner jag inte känna av min avlastning egentligen.
Med pms så kom tårarna och jag bara kände att allt är emot mig men sen fundera jag lite till att kanske är det ödet som pratar?? Är det ännu en knuff mot stupet? Men jag e ju inte redo än. o tänk om det inte klaffar. orolig mina betyg inte ska gälla, mest av allt orolig att jag inte ska få csn och får jag inte det så funkar det såklart inte. o så söker jag in o kommer in o säger upp mig o så får jag inte csn, vad göra då??
o älsklingen då? han var här en timme i söndags, ville komma på lördagen men jag lyckades säga nej då o sen ja lyckades jag tydligen inte. Men vi bråka mest. O han vill inte lyssna alls på vad jag säger. han säger att han vet redan, den lilla tid vi har ska vara trevlig. Lite ironiskt när jag från början tyckte att han var min flykt från verkligheten och nu är det han som flyr...
JAg orkar mindre o mindre och har mindre o mindre tid för det...
saknar dock någon att umgås med i soffhörnet men här e ju fullt av barn ändå så så ensam är man ändå inte. Saknar någon att sova med ibland också. Jag har ju ändå vant mig vid att sova med han nån gång i veckan o nu är det snart fyra månader sen vi sov ihop sist.
ska man nöja sig med lite menlös kärlek o låta bli att tänka? Eller bara vara själv. kan ju inte direkt ge mig in i någon dejtingsväng när jag har mellandottern. Det är ju en huvudvärk för sig :p Hon kom hem idag igen så...
Har ingen lust att röra till mitt liv med män just nu iaf heller nu är det karriären och framtiden som gäller på ett eller annat vis.
tänker för mkt somnar för sent. sonen undrar om jag aldrig sover när jag tydligen lite för ofta säger att jag e trött fr jag inte har kunnat somna.
Men nu är det snart dags för ett försök och imorgon ska todolistan avverkas och hemmet röjjas, känns som om "städerskan" tagit semester :p
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar