Jag vet inte

Är det en medelålderslivskris eller vad? eller är jag bara onödigt deprimerad? Jag är en pest och pina för både mig själv och omgivningen.
Missnöjet och huvudvärken skaver inom mig. Jag borde vara lycklig men...
Känns som mitt liv är som en tjock gråmulen himmel där det ibland öppnar sig en spricka och solen bara strålar fram men allt för snabbt så täcker molnen till den igen. Återigen blir allt bara mörkt och dystert.
Jag vill jag vill jag vill och ändå bara sitter jag här... orkar inte. skyller på annat som brist på pengar, brist på sol, brist på ork.
Veckan i brossans hus blev inte det avbrott som jag hoppats. Det var trevligt men jag blev trött, kunde inte sova. Yttre omständigheter som att huset inte var som jag tänkt/kom ihåg det som gjorde att att det inte riktigt blev som tänkt. Men en dag vid sjön blev det och det var det bästa på den semestern. Mysigt och mina barn var glada. Där kunde jag slappna av, bara vara i nuet och njuta. sitta på bryggan och plaska med fötterna. Lyckades till och med hoppa från bryggkanten. Första gången i mitt liv men det tog emot. Först våga jag inte alls. Och sen när jag väl våga och skulle hoppas så sögs fötterna fast i bryggan av reptilhjärnan så knäna gjorde sig beredda att hoppa men nä jag var kvar på bryggan. Andra försöket tänkte jag att då försöker vi springa och hoppa. japps gjorde jag... och foten som var i luften kom över kanten men nä då bromsa kroppen sig dock är det svårt att hindra denna kroppen från att falla om ena foten är över kanten och den andra sitter fast på bryggan så jag mer trilla över kanten och då var det svårt att inte få med resten av kroppen. och det var kul. tyvärr hade det då hunnit bli kyligt och systern skada foten rejält, sonen foten lite och dottern frös så blev till att gå upp o fika ist.

Nu är man iaf tillbaka i röran i hemmet... och avlopp som väntar på att få bli rensade. I helgen är minstingen på kortids och jag skulle vilja göra nåt. men vad? railtrip med sommarkortet känns sådär om det e regn, o vart ska jag åka o vad ska jag göra utan en krona? Vill åka iväg på semester någonstans. Jag vet att man kan allt man vill men begränsad budget och ska jag åka nånstans måste jag ha någon som tar hand om minstingen.
Allt med älsklingen just nu drar ned mig också. saknar tiden när han var en energipåfyllare ist för en dränerare. Men jag väljer ju själv att stanna för känns värre utan någon alls trots att förnuft och erfarenhet säger att det inte är så. Ibland undrar jag om jag ens älskar honom på riktigt fortfarande.

Jag är så töntig att jag har svårt att bege mig ut på saker när jag har barn som bor med mig, att jag liksom måste underhålla, ta dem med mig. Att jag egentligen vill göra saker helt själv om jag ska göra de själv att inte berätta vad jag ska göra men går ju inte heller.

En månad har gått...