vart tog jag vägen?

jag får inte till det. efter att bloggat på nätet i så väldigt många år så har jag helt tappat vad jag brukar skriva. Känns lite som resten av livet. segt och meningslöst. är ju inte så att jag skriver för någon annan och känna nåt ansvar för det när jag inte har några läsare.
och jag borde väl skriva av mig kanske... men e ju samma malande hela tiden. orkar inte med att höra mig själv ens... Händer absolut inget i livet och orkar inte med det lilla som händer...
Jobbet  känns så omotiverat så vet inte hur jag ska fixa möten etc som väntar... försöka hålla uppe nån sorts entusiasm. Inte ens orkat kontakta chefen som jag skulle gjort för länge sen... har dokumentering som ska göras men först måste jag fixa lite datorsaker med it och så ska jag försöka minnas hur datorsystemet funka o bara tanken gör mig trött in i märgen... hur kom det sig att jag ska fixa allt på stället men å andra sidan vill jag ju vara den som fixar...  Ny medarbetare efter massa strul med förra men nja...
efter fem lediga dagar är det dags att ta tjuren i hornen imorgon igen...

så lång todo lista med... avverkar så långsam... tittar på den... orkar inte... gör det akuta o lämnar resten...
försöker engagera mig till jul... lyckats städa en hylla i köket... köpt fyra julklappar... lång väg kvar... o dessa pengar som vanligt... och tid och ork behövs...
stör mig på saker, på personer.. säkert halv omotiverat...
saker är ju bra... barnen så snälla (även om en del låter för mkt)
Älsklingen e så fantastisk. vi har det så bra igen tillsammans... hade jag skrivit för en timme sen, nu kom ett smolk i bägaren ignorera eller inte... och saker finns ju i ytterkanterna och väntar men ignorerar dem iaf.... Kärleken r så mkt bättre än på länge... så så älskar honom.

skulle bara kunna tänka mig att stanna i sängen, under täcket, nära honom o sova ett antal månader...

Att proppa i mig en karta rosenrot hjälpte föga... vet bara inte hur jag ska få upp ångan igen...
jag ahr ju egentligen inget att klaga på...
snälla barn som jag har bra kontakt med, kärlek, jobb, pengar så vi överlever och ändå....
Allt tar emot, det mesta känns som jätteprojekt...
Nog för att jag inte varit hurtigheten själv men detta, under all kritik... så inte jag...