Nä inte alls ikapp. Bara suttit och tittat ut i tomma intet... Inre stress som jag förtränger.
Fast idag känns det ändå bättre än på länge. Ska försöka hålla i den känslan. Pratat en del med en klasskamrat kändes bra. Kanske finns det hopp. Jag är inte ensam.
I fredagskväll. Nära älsklingen. Kropp mot kropp. Slumra till båda. Njöt av att känna honom nära. Och sen... Sen var han borta och allt som vanligt. Önskar jag kunde få ut han ur huvudet. Orkar inte det tar så mycket energi, är så meningslöst. Jag vill ge upp men kan inte istället är jag världens mest provocerande bitch hela tiden. För att han ska göra det men icke. Jag misstror allt. Jag älskar dig även om du inte älskar mig säger han... Lämna mig tänker jag, jag orkar inte, jag är förstörd. Dra plåstret snabbt istället för detta långsamma utdragna smärtsamma.
Du snackar skit säger han, han blir sur men han lämnar inte. Han försöker inbilla mig saker men jag är inte så korkad. Jag ser väl hur det är, dina ord gör inte det annorlunda. Om det regnar ute så är det inte så att solen lyser för att du säger att det är så. Du tror jag ljuger säger du. Tror? Jag vet. Men jag vill tro men jag orkar inte längre jag har inte energi att leva i din fantasivärld längre, önskar jag kunde. Var lyckligare där.
I verkligheten måste jag ta hand om minstingen med allt vad det innebär. Ta hand om mitt hushåll. Räkna statistikboken, formulera syfte till ett grupparbete, intervjua en bma på patologen, granska en vetenskaplig artikel, gå på en tillställning med forskare som presenterar sin forskning, gå på statistikföreläsningar., seminarium. Göra det sista från förra kursen. Denna veckan...
O han han är inte närvarande inte ens lite. Rosa skynket har fallit
Älskar honom, önskar det var annorlunda.
Nu dags för fyra timmars statistik.
Varför är jag inte en sån som kan begrava mig i skolarbete, fokusera, glömma annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar