10 år

Nu har halva tiden av de tre veckorna utan skolnärvaro redan gått. Har jag utnyttjat dem som jag ska? Nej inte alls *suck* jag är rätt hopplös. Sitter mest och stirrar rätt ut och vill helst inte bli störd i detta stirrande med tankar som maler om mest ingenting. Men att inte bli störd är svårt med familj. Minstingen kom hem från kortids med en rejäl förkylning så hon är ganska tradig. Sonen sitter bara framför datorn och gör ingenting och även om han säger att det är vad han vill så är han nog på väg att bli aningens uttråkad iaf.
Jag har pluggat en del men inte alls i den omfattningen jag borde. Av de fyra tentorna jag gjorde förra månaden så klara jag tre, är stolt över mig själv. Inte fått resultatet från den sista än men jag vet att jag inte klara den, orken räckte inte riktigt hela vägen. Så är till den tentan jag ska plugga först och främst, för det kommer vara sista chansen på den och den är minst sagt omfattande så jag borde så sätta fart. Sen får jag plugga till den kursen jag är på nu. får bli fokus på den nästa vecka för sen är det fyra dagars labb på den :( jag har två labbrapporter som också ska göras, ganska omfattande och kommer ju ännu en som också kommer bli jobbig efter labbveckan. och två tentor som ska fokuseras på inom det närmsta. Och jag jobbar på så långsamt. Kan tydligen bara sätta fart under stress.

Påsk är det också. Men firas inte så mycket här. Det blir middag och påskägg imorgon påskafton. Det är ju sånt som jag som mamma tydligen ska fixa... Med vuxna barn ska man inte kunna bli bortbjuden på middag nån gång :p Dyrt blir det också. Sonen körde mig och handla igår iaf, tänkte fixa det själv men han erbjöd sig så bara att tacka ja.

Igår åkte älsklingen till Tyskland för att träffa sina syskon eller en del av dem.
Idag firar vi 10 år, tio år sedan vi första gången såg varandra, tio år sedan första kyssen. Och även om de sista åren inte har varit såå roliga så ångrar jag inte en sekund. Han är den enda som fått mig att känna mig älskad på riktigt, den enda som fått mig att vilja bli en bättre människa.
men ja vi får se hur det blir när han kommer tillbaka. Tio år kanske är jämnt och bra. Jag står inte ut längre. Men när jag tar upp det ignorerar han det eller rättare sagt vill inte lyssna eller så gråter han och jag klarar inte slutföra det. Men det går inte längre det kommer sluta med att vi inte tycker om varandra om vi ska ha det så här.

inget sommarjobb i sikte heller :( vet inte riktigt hur det ska gå, fattigt... igen... Än värre om jag måste ta ett pausår hur ska det gå?