söndag 4 november 2018

tiden går

ja vad ska man säga... Livet bara rullar på, känns som tiden rinner mellan fingararna och inget blir gjort...
Fick fast anställning :) så nåt bra har jag väl gjort men nu väntar ett jobbigt år. Det är helt sjukt vad det är mycket man ska lära sig, så många detaljer så mkt som kan gå fel. jag är så uppstressad över allt. var dag känns som ett test som ska klaras av. Men är inte hållbart att stressa på det viset jag är helt slut.
just nu lär jag upp mig på smått framför allt. Det är läskigt för det är där BMA själva tar hand om alla småprover som kommer. En del ska bara läggas ner i kassetter som tex småprov från tar. räknas och läggas ner. Men det är även större preparat som hudar, större polyper, cervix, gallblåsor, appendix som ska skäras ut på rätt sätt innan de läggs ner... Det är så många detaljer och sen ska allt registreras korrekt på remiss i datasystem. håller på att lär mig bädda också... svårt... innan man får in rätta tekniken som bara kan komma med erfarenhet. Och alla maskiner som ska skötas rätt...
Ja det är en värld för sig onekligen.
tråkiga sjukdomsbesked i familjen också som inte gjort livet gladare direkt heller.

Ibland känns det som att jag är på jobb och stressar tills jag skulle kunna gråta även om vissa dagar är riktigt bra såklart =) sen ska man stressa hem ta hand om minstingen, fixa mat diska tvätt etc och sen stupa i säng. Lite sent att börja med 100% vardagsjobb inget jag äär van vid. och så ska man ordna med alla tider med minstingen skola fritids läkarbesök ortoped osv... se till att skolskjuts färdtjänst e bokat osv... Helgerna försvinner till städ, tvätt, matlagning, handling. Lite umgänge med barnen.

jag är slut... men förutom pressen att jag måste lära mig allt så trivs jag så bra på jobb. Och det är så skönt med en tillsvidareanställning. känns som jag skulle kunna göra mig skuldfri inom några år iaf om jag skärper mig. slippa gråta när räkningar ska betalas. inte för att det är hög lön men mer än vad jag haft i mitt liv.

ibland bara tittar jag utifrån. Tänk vad jag ändå har åstadkommit. jag är ingen outstanding människa och de flesta tycker jag e märklig men ja n blev jag lite konstigt introvert men men... Ändå jag har fått alla mina barn till vuxna trevliga individer, vi överlevde alla svåra år med diverse sjukdomstillstånd, knaper ekonomi, fädrar som svek etc... och jag gav inte upp jag skulle ha min högskoleutbildning som jag sa redan när jag som 16åring väntade barn. Lite senare än tänkt men inte för sent. i en tid i livet då det passade. Och jag gjorde det, jag tog inte det lättaste men nåt roligt. och nu har jag ett jobb jag trivs med...
sen har jag mer att jobba med här i livet och det är väl bra... man måste kämpa framåt. vara nöjd mellan varven och sen ta sig till nästa mål.
jag jämför mig inte med andra jag är bara stolt över mig själv för att jag kämpat på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar